Med blandade känslor

Åkte vi hem från Italien idag. Har nog aldrig gått från att vara så sprängfull av energi till att fullständigt tappa andan. Vi kom ner 12 på lördagen, helt okej väder och allt. Vi åkte buss till en metro station och tog oss ut till san Siro stadion där matchen skulle spelas. Efter det hade vi trots karta svårt att hitta till hotellet som vi till slut hittade! Vi checkade in, fick våra biljetter och vilade typ 5 min sen skulle vi ju tillbaka till stadion. Det var fantastisk stämning. Man gick liksom i ett tåg mot stadion och alla var klädda att i milans färger. På området skrattade, drack och pratade alla. Alla var glada, vi också, fast hungriga. När vi fått biljetterna ätit så började känslan på riktigt!!! Det var som en festival! Det var galen säkerhet! Först vid vår gate, ingresso 7, fick man visa biljett och pass. Sen fick man inte ha korkar på vattenflaskorna (!), sen gick man igenom en grind och liksom scannade biljetten. Sen skulle man leta upp sin plats och sådär och vi hade sååå grymma platser!!! Det var helt fantastiskt! Och jublet när man gick ut där, helt otroligt. Man kan verkligen inte beskriva det. Sen står det nån stockholmare nedanför oss och säger att det är nog nån höjdare som dött så matchen är nog inställd. Jävla idiot tänkte jag, sluta skräm upp oss! Men folk började lämna matchen, och klacken buade. Spelarna som värmde upp började vanka ut från planen. Dung Ding dung- attentionale! Sen pladdrade de massa vi inte förstod, så hörde jag 'en anule'. Och då fattade man att det var sant. Det blir ingen match. Vi hade fått se Zlatan i ca 3-4 min. Och nu var det slut. Vi tog ett sorgligt kort på oss inne på stadion och gick ut i regnet. Alla var tysta, höll om varandra och hängde med huvudena. Vi med. När vi gått nån kilometer och vi försökte prata om det bröt jag ihop. Vi hade kämpat så hårt, och det var så nära!!! Så nära man kunde komma! Jag grät större delen av vägen hem till hotellet sen la vi oss tillsammans och pratade om det och fick massa sms av folk som beklagade sig. När det lagt sig bestämde vi oss för att göra det bästa av morgondagen och ta reda på allt i Sverige när vi kom hem. Så på söndagen åkte vi in till Milano. Super fin stad och trots att det regnade var det sommar. Varmt och grönt och luktade gott. Det var en fin stad. Med bara rika människor. Vi tittade på sevärdheter, ett gigantiskt fort, en enormt stor och vacker katedral och en galleria där det endast fanns dyra kända butiker, milaneser och turister. Skit häftigt faktiskt! Vi åt pizza som inte var godare än i Sverige. Och italiensk glass som var den godaste jag ätit nån gång!!! Och vi var tillsammans. Klarade allt tillsammans. Hela resan, som var Antons och min första som vi gjorde själva, gjorde att jag älskar honom ännu mer. På väg tillbaka till hotellet gick vi förbi san Siro igen. Det sved ännu mer att gå förbi när det var helt tomt. Vi bestämde att vi ska dit igen, och vi ska se en match. Så gick vi till hotellet och umgicks med varann som bara vi kan. Igår åkte vi hem tidigt. Var rätt skönt. Och på något konstigt sätt sa vi båda att det kändes som en dröm. Vi har varit på san Siro men inte sett någon fotboll. MEN! Till nästa gång så lever vi på att vi fick se Zlatan i verkligheten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0