Besvikelser
Jag undrar ibland varför det finns så många besvikelser i livet? Man skulle ju kunna förklara det genom den gamla klyschan : det är för att man ska förstå glädjen när den väl kommer. Men om man ständigt utsätts för nya besvikelser en efter en... Hur länge ska man då vänta på glädjen? Helt tom är hjärnan. Skriker efter en lösning som tycks verka värdelös eller meningslös. Kom på något! Gör något åt det! Säger den hela tiden men frågan är vad fan vad man ska göra!? På senare dar, verkar det som att om man försöker hjälpa/lägga sig i någon annans liv så får man en käftsmäll tillbaka. För det är den enklaste lösningen för dem. Inte att lösa problemet, det är alldeles för energikrävande, vi gör oss av med den som vill ta tag i problemet, för det är ju bara irriterande och jobbigt. Och så tycks jag förlora. Gång på gång dem jag älskar.
