Tillstånd
Jo hörrni, ibland tänker jag på henne. Men inte så ofta. Det är rätt konstigt egentligen, men det blir inte så. Jag har ju liksom en mamma här med.. Typ. Men det är svårt och konstigt att kolla på bilder och sånt. Jag undrar om jag har gråtit över det egentligen, utöver den gången vi lämnade varann. Lustigt egentligen. Och en dag som denna, ingen dag, så blev jag ledsen över det. Helt plötsligt. Det är många i världen som klarar sig utan sin mamma, många stackars barn. Men inte många jag känner. Kanske är det där det ligger? Problemet och lustighets känslan? My daughter lyssnar jag på just ny, när jag står och målat trädet. Texten stämmer inte alls in på mig och min mamma... Jag önskar att den gjorde det.
Så saknar jag mormor med. Hon hade förstått. Tänk så lustigt egentligen.. Min mormor tog hand om Ann och Jans barn, och nu tar dom hand om mig. Hur fan ska det kunna vara slumpen?
